Om HIV och AIDS

Illustration av Sam Hirbod Illustration av Sam Hirbod

Vad är HIV?
HIV står för humant immunbristvirus eller Human Immunodeficiency Virus på engelska. Precis som andra virus sprids HIV genom att angripa målceller i kroppen och föröka sig med deras celldelning. HIV är ett lentivirus (en medlem av retrovirusfamiljen) med ganska låg smittsamhet. Typiskt för dessa virus är att de lagras i kroppens arvsmassa vilket gör att HIV-infektionen inte läker ut spontant. Den smittade bär på viruset resten av livet.

De allra flesta får inga symptom alls på HIV och märker därför inte av sin sjukdom. Detta gör att personen kanske inte är medveten sin HIV och då inte heller om sin smittsamhet. Faktum är att majoriteten av virusspridningen sker från personer som inte vet om att de har HIV.

Vissa individer utvecklar symptom som vid en vanlig virusinfektion med en lindrig och snabbt övergående period av feber, halsont, svullna lymfkörtlar och utslag, ofta två till fyra veckor efter smittotillfället. Detta brukar kallas för den primära HIV-infektionen. Därefter följer en period (i genomsnitt tio år, men med stor variation) av symptomfri sjukdom, där immunförsvaret med sin stora reservkapacitet lyckas hålla infektionen i schack. Viruset är dock aktivt under denna tid och fortsätter infektera celler i kroppen och man förblir mer eller mindre smittsam. Så småningom behöver alla HIV-smittade medicinsk behandling.
 

Vad är AIDS?
HIV infekterar framförallt olika former av vita blodkroppar. Dessa är vitala i människans immunförsvar och infektionen leder på sikt till låga nivåer av framförallt en viss typ av T-celler (CD4+ T-celler). Utan behandling blir kroppen då gradvis mer mottaglig för livshotande infektioner (t ex hjärt-, kärl-, lever- och lungsjukdomar) och utvecklar i högre grad vissa tumörformer (t ex olika typer av lymfom, Kaposis sarkom och livmoderhalscancer). Dessa s k opportunistiska infektioner ligger bakom det sjukdomstillstånd som kallas AIDS (Acquired Immuno Deficiency Syndrome).

AIDS är alltså en samlingsbenämning på det tillstånd som uppstår när immunförsvaret är så försvagat att man riskerar livshotande infektioner. AIDS var tidigare närmast en dödsdom men med dagens effektiva kombinationsbehandling av HIV är immunbristen vid AIDS inte längre obotlig och immunförsvaret kan återhämta sig. Behandlingen blockerar virusökningen, minskar mängden cirkulerande virus och fördröjer sjukdomsutvecklingen. HIV beskrivs därför idag som ett kroniskt tillstånd med eller utan symptom. Faktum är att man med dagens kombinationsbehandling kan leva ett normallångt liv, med relativt få och milda biverkningar och med så låga virusnivåer att man inte är smittsam.

Hur smittar HIV?
HIV överförs främst vid oskyddade samlag (oralsex, analsex och vaginalsex) med en person som lever med HIV, vid blodtransfusion av blod som bär HIV, om man delar sprutor med någon som lever med HIV och från en mor som lever med HIV till barnet under graviditeten, vid förlossningen eller under amning. Om kroppsvätskor (t ex blod, sperma, försats, slidsekret och bröstmjölk) med HIV kommer i direkt kontakt med slemhinnor i slidan, urinröret, på förhudens insida, ändtarm, munnen eller ögat finns risk för överföring av HIV. Hur stor risken är beror på en rad faktorer, bland annat hur stor virusmängd som finns i blodet på den som bär HIV. Man kan inte få HIV genom sociala kontakter, kramar, pussar eller kyssar.

Hur skyddar man sig?

  • Genom att använda kondom på ett korrekt sätt under hela samlaget (vaginalt, analt och oralt).
  • Genom att använda slicklapp vid oralsex på tjejer.
  • Genom att bara använda rena sprutor, det vill säga aldrig dela verktyg som inte är grundligt rengjorda. Man ska heller aldrig dela sprutor eller kanyler med någon annan. 
  • För att förhindra mor till barnssmitta får modern behandling under graviditeten. Vid behov, till exempel om modern inte svarat väl på behandlingen, tar man ställning till kejsarsnitt. Det nyfödda barnet får sedan behandling under en period och ges bröstmjölksersättning istället för bröstmjölk.
Bild från Face of AIDS arkivet Bild från Face of AIDS arkivet

HIV i Sverige
Idag lever cirka 6500 personer med känd HIV i Sverige (2014) och under den senaste tioårsperioden har cirka 400-500 personer per år fått en ny HIV-diagnos i vårt land. Den vanligaste smittvägen i Sverige är sex mellan män. De flesta som lever med HIV här i Sverige har dock smittats genom heterosexuellt sex, majoriteten utomlands. I Sverige erbjuds alla som lever med en känd HIV-diagnos behandling. Det innebär att den absoluta majoriteten av dem som lever med HIV i Sverige idag har mycket låg smittsamhet eller är inte smittsamma alls. Globalt är situationen en helt annan (www.folkhalsomyndigheten.se).



HIV globalt
Omkring 35 miljoner människor lever med HIV i världen idag, majoriteten av dem lever i Afrika söder om Sahara. De snabbast växande epidemierna återfinns dock i Ryssland, Östeuropa och Centralasien. Här sker smittspridningen främst bland personer som injicerar droger, medan heterosexuellt sex och överföring av HIV från mor till barn är de främsta smittvägarna i Afrika söder om Sahara (www.who.int). Det finns två slags varianter av HIV: HIV-1 och HIV-2. Båda ger upphov till AIDS men det är HIV-1 som fått störst global spridning.
 

HIV-test?
Du bör testa dig om du har utsatt dig för risk! Det är det enda sättet att få veta om man har HIV och bara med en HIV-diagnos kan man få behandling. Med behandling får du ett friskare liv och du minskar risken för smittspridning. HIV-test är anonymt och gratis. Testet är ett blodprov som tas i armvecket eller i fingret. Diagnos ställs genom att antikroppar mot HIV påvisas i patientens blod.

Länk till testningsställen på HIV-Sveriges hemsida.
 

Behandling
Det finns inget bot mot HIV. Det finns heller inte vaccin, ännu. Däremot finns det effektiv behandling som motverkar virusspridningen i kroppen så till den grad att virusnivån i kroppen inte är mätbar och därmed är personen som lever med HIV sannolikt inte längre sexuellt smittsam.
Behandlingen kallas ofta kombinationsbehandling eller bromsmediciner. Benämningarna kommer av att man använder flera olika grupper av mediciner som bromsar upp olika delar av virusspridningens förlopp i kroppen. Bland annat hämmar de virusets förmåga att smälta samman med målcellen (fusionshämmare), motverkar virusets arvsmassa att kopiera in sig i målcellens arvsmassa (integrashämmare) samt hämmar ett enzym som främjar HIV-proteiners tillväxt och funktion i värdcellen (proteashämmare). Dessutom finns det mediciner som fungerar som falska byggstenar och lurar viruset så att det inte kan integreras med målcellens arvsmassa (NRTI = nucleoside reverse transcriptase inhibitor) och en grupp mediciner som motverkar virusets förmåga att fästa på friska målceller (co-receptorhämmare).

I Sverige har alla som är i behov av behandling tillgång till dessa mediciner kostnadsfritt efter ordination av behandlande läkare.
 

Sprututbytesprogram
Sprututbyte innebär att man tillhandahåller rena sprutor och parafernalia såsom tussar och blandkärl till personer som injicerar droger i syfte att minska smittspridningen av framförallt HIV och Hepatit C. Förutom minskad smittspridning innebär sprututbytesprogrammen att man får kontakt med och möjlighet att bygga förtroende och relationer med injektionsmissbrukare. Dessutom får klinikerna in använda sprutor som därmed inte riskeras att användas igen. Det finns ett behov av sprututbytesprogram. Bland annat visade den av Karolinska Institutet genomförda studien som låg till grund för införandet av en sprututbytesklinik i Stockholm att 92% av de nyupptäckta fallen av HIV orsakats av att man delat sprutor.

De första sprututbytesprogrammen startades i Lund (1986) och Malmö (1987). Nästan 30 år senare startades kliniker i Helsingborg (2010), Kalmar (2012), Stockholm (2013) och Kristianstad (2014). Ytterligare fyra landsting, Västra Götaland, Blekinge, Värmland och Jönköping, vill införa sprututbytesprogram och ett antal landsting för diskussioner om införandet.

Trots att FN, WHO, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten (fd Smittskyddsinstitutet) rekommenderar sprututbytesprogram är de en kontroversiell fråga och kritiker menar att de ökar risken för missbruk, vilket det inte finns något vetenskapligt belägg för. Däremot finns stark vetenskaplig evidens för att sprutbyte skyddar mot hivsmitta. Läs mer.

Så började det…
Under sommaren 1981 beskrevs ett nytt sjukdomstillstånd av det amerikanska smittskyddsinstitutet (CDC). Flera unga män drabbades på kort tid av infektioner som vanligen angriper personer med nedsatt immunförsvar såsom en ovanlig form av lunginflammation (PCP) och en viss tumörsjukdom (Kaposis sarkom). Mycket talade för att immunbristen hos dessa män var ett uttryck för en epidemi, orsakad av ett nytt smittämne. De flesta patienter som rapporterades under det första året var homo- eller bisexuella män och tillståndet kallades till en början ”Gay Related Immunodeficiency” (GRID). Det fanns dock tidigt personer med liknande symtom som inte var homo- eller bisexuella män. Dessa individer hade använt droger intravenöst, fått blodtransfusioner eller var blödarsjuka som hade fått faktorpreparat tillverkade från blod. Hösten 1982 började man därför kalla sjukdomstillståndet för ”Acquired Immunodeficiency Syndrome” (AIDS), eller på svenska ”förvärvat immunbristsyndrom”. Ett virus isolerades 1983 från dessa patienter och detta virus bekräftades 1984 som det smittämne som orsakar AIDS. Viruset fick namnet ”Human Immunodeficiency Virus” (HIV), eller humant immunbristvirus.

Sedan upptäckten har 39 miljoner personer dött i AIDS. 1,5 miljoner bara under 2013. Men allt fler får behandling. 2013 låg siffran på 12,9 miljoner, varav 11,7 miljoner i låg- och medelinkomstländer (LMIC), vilket motsvarar 36% av alla som lever med HIV i dessa LMICs (www.unaids.org).